Odin och runorna

 

Jag vet, att jag hängde på det vindiga trädet nio hela nätter,

djupt stungen med spjut och given åt Oden, jag själv åt mig själv, uppe i det träd,

varom ingen vet, av vad rot det runnit upp.

 

Man bröd mig ej bar eller bjöd mig horn, skarpt jag nedåt skådade; jag tog upp runor,skrikande jag tog dem, så föll jag åter tillbaka.

                                                                                                -Havamal-

 

Till skillnad från vad som ibland felaktigt påstås är Odin inte skapare av runorna utan mottagare av deras mysterium genom en initiatorisk rit där han genom att hänga sig i världsträdet offrade sig själv åt sig själv. Denna handling följer den typiska strukturen för en initiatorisk eller transmutativ rit.

 

1. Separation = Odins upphängningen i världsträdet.

 

2. Transmutation under liminalfasen = Odins mottagandet av runorna (hemligheterna).

 

3. Återförening = Odin faller tillbaka.

 

Efter liminalfasen som pågår under nio nätter återvänder Odin med kunskap om runorna (hemligheterna).

 

Runorna är både materiella och andliga på samma gång. Som en essens av skapelsen själv ligger de latent i både Nifelheims is och Muspelheims flammor.

De utgör unika uråldriga transdimensionella nycklar till andra världar, alternativa medvetandetillstånd och ödets väv i den nordiska kosmologin.

 

Inom asatron benämns arbetet med runor som galder.

Inom  Asatro Gillet arbetar vi aktivt med runorna både teoretiskt och praktiskt.

 

​

​

​

​